Under veckan som gått har vi äntligen lyckats få till flera intervjuer. Så nu har vi fyra ytterligare, vilket betyder att vi har fem totalt. Vi vill fortfarande ha åtminstone ett par till, men det känns som att vi i alla fall har ett material att jobba med och kan slappna av lite på den fronten.
Varken jag eller Josefin kommer ihåg vad vi gjorde på måndagen, antagligen ingenting viktigt. Men man är glad över att man skriver dagbok och postar på Instagram, annars hade det varit svårt att minnas när man gjorde vad. I tisdags gjorde vi i alla fall vår efterlängtade andra intervju, med ett företag som heter Kilometres. De tillverkar väskor, sittpuffar, grythandskar och plånböcker (med mera) av gamla bildäck och innerslangar. Företaget är litet och produktionen sker ifrån ägarens lägenhet som ligger i ett område strax utanför Nairobi.
Vi blev helt förbluffade över vilka snygga saker han gör med sånt som andra anser vara skräp och vi hade svårt att bestämma oss för vad vi ville köpa med oss hem.
På onsdagen besökte vi Spatial Collective vilka jobbar med geografiska informationssystem och har genomfört en studie över ungdomsgrupper i slumområdet Mathare som jobbar med att samla in skräp i närområdet.
Under torsdagen åkte vi till Karen (igen) för att möta upp med kvinnan bakom initiativet Eclastic som gör smycken av gamla plastflaskor och CD-skivor. Både jag och Josefin fick ett varsitt elefanthalsband av Michela och det känns verkligen kul att ha något så unikt och viktigt på sig. Vi hade en lång och intressant intervju med henne innan hon åkte vidare till elefantbarnhemmet här i Nairobi där hon säljer smycken till fördel för elefanterna.
Veckan avslutades med en spontan intervju hos företaget Continental Renewable Energy Co Ltd. som tillverkar byggmaterial av plastavfall. Bland annat gör de plastsstolpar som alltså inte ruttnar till skillnad mot vanligt trä. Väldigt intressant intervju. Fabriken ligger i närheten av Eastleigh och soptippen Dandora, öster om Nairobi. Först hade vi svårt att hitta vart vi skulle, något som vi börjar bli rätt vana vid. Eftersom man bygger så mycket i Nairobi så finns det inga husnummer, så det är inte alltid så lätt att hitta. Dessutom har ofta gatorna förvirrande lika namn såsom ”XX Lane”, ”XX Road”, ”XX Way”. När man ska förklara vart en plats är så refererar man alltså alltid till något som ligger i närheten.
Efter mycket om och men fick vi till slut vägledning av en kille som arbetade på företaget som mötte upp oss ute på gatan och åkte med oss in till parkeringen utanför fabriken. Vägen dit var otroligt dålig och det stod fullt med skrotade bilar längs med den, fabriken som vi till slut nådde fram till såg inte alls ut som en fabrik, inte en fabrik i bruk i alla fall. Snarare såg det ut som en gammal övergiven tegelbyggnad med trasiga fönster och dörrar. Vår chaufför var väldigt skeptisk och sa (precis som han påpekat flera gånger under vår resa dit) att det här var ett farligt område och att det såg minsann inte ut som något riktigt företag. Först ville inte jag gå ur bilen, men sen möttes vi av Ishmail, som vi hade pratat med på telefon, som lugnade oss och var väldigt empatisk när han såg att vi var obekväma. Vi bad dock vår chaufför att stanna kvar, utifall att. Intervjun gick dock bra och Ishmail förklarade att han ville att vi skulle se fabriken och inte kontoret där inget händer. Vi fick klar vår intervju och vi kunde åka hem igen. Jag har nog aldrig sett någon så obekväm som vår chaufför, så fort vi kunde åka därifrån sa han ”Now, let’s get out of here as fast as we can”.
Helgen spenderade vi i Magadi och det kommer vi uppdatera bloggen om snart!
/ Milla
millaochjosefin.wordpress.com 